Det här är vi
Det är jag, Canidia Bergquist, som står på stamnamnet men min sambo Björn är nästan lika insyltad i katteriet som jag. Även om han, för det mesta, slipper de ändlöst underbara fikorna med diverse kattmänniskor.
Vi bor i en lägenhet i Norrtälje och jag jobbar som tekniker på Ahlberg Cameras, ett elektronikföretag här i 'byn' och Björn jobbar som butikschef på ett skoföretag.
Det finns massvis av saker jag gärna skulle fylla dagarna med men timmarna räcker inte till. Framförallt inte sedan vår underbara son Storm kom till världen den 23/5-2013!
Det blir mest jobb, familj, häst och katter.
Jag skulle verkligen vilja ta upp porträtt-tecknandet igen och kanske försöka ta mig an katter och inte bara hästar, hundar och fåglar. Men det får vackert vänta. Jag vet ju åtminstone vad jag kan göra när jag går i pension om en sissådär trettio år.
Jag får nöja mig med fotograferingen tillsvidare.
När jag var yngre frilansade jag som session/konsert-fotograf. Mycket roligt men också något jag inte har samma tid och ork till längre. Nu blir det mest mer rogivande motiv som djuren och sånt jag hittar i naturen. Kanske en snigel, en spindel, en svamp eller ett vackert löv.
Om jag får tid och utrymmet här på sidan räcker så ska jag försöka slänga ut lite 'övriga' foton och inte bara på katterna.
Hösten 2010 fick jag veta att jag är allergisk mot katt, häst och hund. Det 'bröt ut' tack vare dålig luft och miljö i gamla lägenheten.
Läkaren rådde mig såklart till att göra mig av med djuren men lyssnade jag på honom? Såklart inte. Ett liv utan djur är inget liv jag vill ha...
Till en början var det daglig medicinering som gällde men efter byte av lägenhet med bra ventilation klarar jag mig utan piller och numer känner jag mig som en frisk människa.
Den enda 'drastiska' åtgärden jag tagit är att besluta om stängd dörr till sovrummet. Där är en kattfri zon (om inte nån av katterna är borta eller sjuk, då kan jag inte låta bli att ha öppet).
Björn tycker nog att jag är lite korkad som envisas med att föda upp Birmor men jag kan helt enkelt inte avstå. De är så underbara katter!
Längre ner på denna sida kan du läsa om hur det kom sig att jag har just rasen Helig Birma.
Är det något jag glömt här på sidan eller om du undrar över något, tveka inte att höra av dig!
Antingen via mail: [email protected]
Eller via telefon: 070 2586128
Cia och Atilla
Historia
På 70-talet jobbade min mamma på Kodak och en dag dök det upp en film med en katt som fängslade henne och några av de fotona hamnade i ett album som följde med henne hem (jag hoppas att en sådan gärning är preskiberad så här nästan 40 år efteråt).
Sen föddes jag och när jag fick fatt på albumet så döljde det den vackraste katt jag någonsin sett. Den hade ögon i samma färg som himlen, lång härlig päls, mörk som choklad i ansiktet och jag blev totalt begeistrad. Jag bestämde mig genast att en sådan vacker katt skulle jag en dag ha. Vår svarta huskatt Sotis låg i lä där kan man väl säga.
Ända till dags dato har fotografierna legat hemma hos mamma men nu äntligen har jag tagit mig för att scanna in några av dem.
Eftersom jag inte tittat i albumet på väldigt många år så upptäckte jag ett par nya saker nu. Det är inte bara en brunmaskad i albumet utan även en blåmaskad. Båda katterna har mörka tassar och borde kanske vara hybrider eller Colourpoint Perser?
I rasens början registrerades katter med vita tassar som Birmor och de utan som Colourpoint Perser.
Det här har ju gjort mig otroligt nyfiken och jag ska se om jag kan få reda på mer om de här två katterna.
Färgerna på fotografierna har bleknat väldigt mycket men här är några av dem.
Det dröjde hur som helst ända till 2005 innan jag köpte min allra första Birma Tengel.
Fyra år senare tyckte jag att Tengel skulle få en kompis då jag fick ändrade arbetstider och i bakhuvudet hade jag det där med avel. Jag hade turen att hitta världens vackraste pyttekatt S*Birmablue Madicken som då var två år. Hon hade fått en kull innan och enligt Sussi så hade hon en bra stamtavla. Dessutom hade hon fått en kull, enligt utsago utan komplikationer, och det passade mig bra.
2010 fick jag låna Lena Berglunds vackra Maxon Jaxon och i november födde Madicken tre underbara små bissar.
Vi behöll enda tjejen i kullen, en helt bedårande blåtabby som fick heta Amidala. Sedemera fick vi ändra oss och byta till Attila.
Det visade sig nämligen att hon var en han. Så kan det gå...
Tyvärr förlorade vi Attila i en hemsk sjukdom som slog ut nervsystemet och den 27 juli 2011 fick han somna in endast åtta månader gammal.
Veterinären bedömde det som icke ärftligt och jag fick grönt för fortsatt avel på Madicken.
I januari 2013 föddes två friska och pigga grabbar med CH Zarlee Special Edition som far och allt såg ut att gå bra. Men Madickens mjölk sinade och det var på håret att vi förlorade dem. Men ödet ville annat och de fick bo hos amma-mamman Kiwi och hennes människor (och kattkompisar)Lisa och Ulf som har Ma'ha Gitas i Borlänge.
Här hemma har vi kastrerat Madicken för hon är rent krasst ingen lämplig avelshona. Nu hade vi planerat att kastrera efter den här kullen i alla fall och låta rollen som avelshona gå över till Kumba.
